Return to site

Att komma vidare när motivationen tryter

En av författaren Cecilia Davidssons böcker heter ”Det man har och det man drömmer om”. Jag älskar den titeln. Den är rak och klar med en bittersöt eftersmak. Tankarna börjar genast spinna. Vad har vi och vad drömmer vi om?

Om jag ska försöka besvara den senare frågan byter jag ut "drömmer" mot "vill". Jag vill gärna göra någon slags nytta. Och jag vill väldigt gärna, någon gång i livet, ha en hund.

Att omformulera drömmar till mål hör ofta nyåret till. När julprydnaderna är undanplockade ligger januari rentvättad och ropar på innehåll. Då går ambitionerna höga. Men nu är det mitten av november, årets uppförsbacke. Medan gråheten och mörkret smyger sig på verkar viljan/lusten/kraften mest av allt vilja gå och lägga sig.

Det får bli månadens kreativa utmaning. Hur kommer man vidare när motivationen tryter?

För egen del brukar jag tänka på en ganska enkel sak. Nämligen att jag ska dö. Förhoppningsvis senare snarare än förr men ändå dö. Mitt liv kommer att ta slut, precis som ditt och andras. Men just nu lever vi. Om jag fokuserar på den tanken – att det är nu vi lever - brukar det efter någon minut fylla mig med en alltomslutande känsla av tacksamhet, energi och livslust. Vi lever nu. Vi har möjlighet för att ta goda val, för att bidra med det vi lär oss, för att skapa samband mellan oss och andra.

En annan av Cecilia Davidssons boktitlar motiverar också: "Det var länge sedan det var så här spännande". Att i vardagslunken hitta vad som är spännande just nu. De möjligheter som kommer att finnas på andra sidan av ett knepigt problem kanske, eller det som mina barn kan berätta för mig om hur världen ter sig för dem.

Någonting annat som tänder min motivation är att utföra någonting enkelt på bästa möjliga sätt. Som middagsdisken. Att kunna förvandla en diskbänk från att vara husgerådsbelamrad och dekorerad med utspilld spagettisås, till att stå för prålande ren rostfri glans, är ytterst tillfredställande. En triumferande känsla av se-vad-jag-kan-om-jag-bara-vill! Om också i prosaiskt forum.

Det dröjer inte länge innan detta år är till ända. Fast det precis har börjat, i alla fall känns det så. För även om klockan tickar in sekunderna på min handled så verkar själva tiden bli mer diffus ju längre jag lever. Barn växer, löv faller, mitt i sommaren var det nyss vinter igen. Allting går både så fort och så oändligt långsamt. Och det är nu vi lever.

Emma/Pinamackorna