Boxaren
Emelie:
Min mamma kommer från en relativt fattig familj. Hos dem var det alltid den som kämpade som var hjälten. Inte den som nödvändigtvis vann. Man visste vad motstånd innebar och därför hade man stor respekt för dem som upplevde stort motstånd. Detta känner jag är borta idag. De som kämpar blir marginaliserade istället för beundrade. Empati har bytts ut mot sympati.
Jag saknar att man säger att allting existerar, utan att marginalisera eller tycka synd om. Därför är det viktigt med det som vi alla har att berätta.
Kanske har man händerna fulla av missförstånd, eller frustration eller nyfunnen glädje. Kanske kämpar man för att betala sina räkningar samtidigt som man förälskar sig, sopsorterar medan man sörjer att livet går så mycket fortare än man någonsin har läst sig till att det skulle kunna göra. Kanske köper man en bil, ett hus, lite tid - kanske förlorar man sin a-kassa, sin oskuld, sitt vett.
Jag är säkert osammanhängande, men för mig handlar det om att man har rätt till sin historia och till sin upplevelse, utan att den ska sorteras in i värderande fack.
Jag tänker på att vi har tillgång till så mycket information att vi inte längre vet vad vi ska göra med den. Vad ska jag göra med Syrien till exempel? Vad ska jag göra med att jag vet att barn torteras ihjäl? Hur ska jag kunna samordna all information och handla därefter? Ska jag fortfarande göra kaffe om morgonen och akta mig för att halka när snön har kommit? Ska jag prata om parkeringsavgifter och tvättstugor, kan jag det? Kan jag säga till mitt barn vad som är viktigt? För vet jag det? Hur ska jag kunna rymma allt?
Jag tänker på en enkät som jag fick igår som handlar om mammors rädslor inför graviditet. Alla 10 frågor handlade om utseende.
- Är du rädd att du aldrig kommer att kunna gå ned till din normalvikt igen?
- Är du rädd för att graviditet och amning ska förstöra dina bröst?
Bara sådana frågor. Jag har väl för helvete annat att fylla mitt huvud med än tankar på mina egna tuttar.
Ja, sorry, jag är visst ett vattenfall av ord och tankar idag.
Jag minns en monolog som Jonas Gardell höll i början av 90-talet, där han pratade om att han hade förlorat oskulden genom att bli våldtagen. Han sa: - Jag förlorade min oskuld men jag vann min skuld, jag vann insikt i att allt i livet, bra och dåligt, är mitt och att ingen kan ta det ifrån mig. För mig var det otroligt starkt, att våga äga även det som gör mest ont. Att äga sitt liv - oavsett vad det rymmer. Att kunna stå för det att vara människa - inte att vara en "lyckad människa".
