Under en aprildag 2004 satt jag tillsammans med två studiekollegor på tre skrangliga stolar runt ett köksbord. Vi fattade ett gemensamt beslut – vi skulle börja arbeta på ett projekt tillsammans. Vi visste inte riktigt vad, inte heller hur eller när. Men vi formulerade ett varför: vi ville skapa både utmaningar och stöd för varandra.
Målet var att avsätta tid till att möta varandras idéer och hur de skulle kunna omsättas från tanke till handling. För att ha en gemensam utgångspunkt att börja med tog vi tag i staden vi befann oss i: Köpenhamn. Vi tittade, lyssnade, pratade, ritade, tog bilder, läste, gick, cyklade och hoppade från buss till buss. Sedan träffades vi vid samma köksbord igen och lade fram idéer och tankar om både högt och lågt. Jag minns inte exakt vad vi pratade om, förutom att en av idéerna handlade om vad som skulle ske om det var möjligt att ställa staden upp och ned. Den bilden fastnade i mitt minne: Köpenhamn på rygg likt en skalbagge, med alla underliggande jordlager, kalkpipor och rör spretande upp mot himlen.
Vad jag också minns är känslan av frihet och möjligheter redan under våra första möten. Den fullständigt trygga mötesplats vi skapade och hur vi i den kunde presentera även de mest vansinniga idéer och få feedback på dem. Våra samtal gav en energi som var enorm, jag närmast studsade gatan fram efter våra möten. Att vi behövde formulera våra idéer så att de blev förståeliga för andra gjorde att de genast blev tydligare – att därefter få dem sedda ur andras ögon hjälpte till att modellera dem till en ännu klarare form.
I ovanstående mening ligger månadens kreativa uppgift: Om jag skulle knacka dig på axeln och fråga vem du kan dela dina idéer med i ett fritt och öppet rum, vad skulle du svara då? Ditt svar behöver inte vara omedelbart, du får gärna fundera ett tag.
Samtalen med mina två kollegor har fortsatt. Vi har fått formulera våra hjärnors irrvägar in och ut ur olika ämnen, vi har gett varandra det hårdaste medhåll och det skönaste motstånd – sittande runt många olika bord på många olika platser. Vissa tankar har fått ta vidare form i samarbeten, föreställningar, utställningar och film. Andra har fallit bort under vägen. Det har inte spelat så stor roll. För idéerna har inte varit det viktigaste. Istället har det varit att just få dela, fundera över något i grupp, som har varit omvälvande.
Men hur hittar man sin tankeflock, det kreativa sällskap i vilket idéerna kan flöda fritt? Titta runt bland vänner, arbetskollegor, bekanta. Försök få med någon som vanligtvis inte alls tycker som du. Börja med att ha ett gemensamt tema som alla kan skjuta på från sina vinklar. Begränsa samtalens tid och låt dem ha en tydlig uppdelning: med en viss tidpunkt där alla måste säga JA! till en idé och försöka utveckla den. Därefter en tidpunkt där alla måste säga NEJ! till samma idé och försöka hitta alla dess svaga punkter. Gläd dig redan nu till de överraskande former som kollektiva bearbetningar av en ensam liten idé kan ge!
/Emma för Pinamackorna
