Jag ser mig omkring i parken där vi sitter på en bänk. Blått, litet och med en svart prick.
”Är det en blomma?”
”Nej.”
”Är det en insekt?”
”Nej.”
”Är det en knapp?”
”Nej.”
”Då vet jag inte.”
”Det är ditt vänstra öga!”
Så vrider han sig av skratt.
Att Leonardo Da Vinci var en ovanligt innovativ och kreativ person, det tror jag vi kan vara överens om. Något han menade var det viktigaste för kunna skapa något var att först kunna se. Att kunna iaktta och lägga märke till. Han menade att människor antingen: såg, såg när någon visade dem vad som fanns att se, eller inte såg alls. Det är spännande att tänka på. Att vår uppfattning av världen är så beroende av det vi ser och hur vi sedan förvaltar den upplevelsen.
Här kommer en övning för att se det man redan ser men inte lägger märke till.
- Bestäm dig för att gå en promenad. Kanske den till jobbet eller skolan eller affären eller vart du nu går.
- Bestäm dig för något du ska vara uppmärksam på medan du går. Här är några förslag: bokstäver, en viss färg, mönster, korsande vägar, ljud.
- Promenera och var uppmärksam.
- Gör om samma promenad med ett annat fokus.
Jag gör det genast och upptäcker följande: att de flesta husen i mitt kvarter har röda tak, att röda bilar inte verkar vara lika populära som för några år sedan, att det finns en stoppskylt i närheten som jag aldrig har lagt märke till förut, att någon verkar räkna med regn senare eftersom han bär på ett rött paraply. Och att någon annan har ätit ett rödskaligt äpple men slutat halvvägs. Varför då? undrar jag. Varför då? undrade även Leonardo Da Vinci och gjorde över 13 000 skisser och anteckningar med möjliga lösningar på olika frågeställningar. Jag upprepar: 13 000 skisser!
En amerikansk forskare sammanfattar Da Vincis arbetsmetod så här: test, learn, improve, repeat. Fritt översatt: prova någonting, lär dig av utfallet, förbättra din metod, upprepa. Om och om igen. I motsättning till följande metod: prova någonting, misslyckas, gräm dig över misslyckandet, förbanna din egen dumhet. Det enda som händer då är att man fastnar i sina egna tankars gyttja, upp till knäna i att-det-inte-händer-ett-smack.
Tillbaka till min son och jag på bänken i parken. Klart att jag inte kan se mina egna ögon (utan spegel) kan man tänka. Men det jag egentligen missade att se, det var hans perspektiv. Han skrattar fortfarande, jag ler förlorarens sötsura leende och våren slår storstilat ut sin grönska runtomkring oss.
Emma för Pinamackorna
