Medan ljuset och våren sakta hittar tillbaka till Blekinge förbereder vi höstens projekt: dels att realisera boken om Blekinges 200 ord för kärlek, dels att sätta upp föreställningen Folkrörelsen.
Föreställ er ett rum där en stor grupp av människor med olika bakgrund samlas på en bestämd tid varje vecka. Ofta är de klädda i urtvättade kläder, ofta dröjer det inte länge förrän de har fått en högre ansiktsfärg och börjat svettas. Unisont utför de rörelser som någon annan har bestämt och demonstrerar. Vad är detta för slags ritual? Tillhör de en hemlig sekt? Vad är det i så fall de försöker framkalla?
I Folkrörelsen utgår vi från Friskis och Svettis funktionella estetik, kombinerar den med universella frågor men hittar knappast lika universella svar:
Emelie: Om jag bara hittade rätt ord skulle jag kunna berätta för er vad som är rätt och viktigt. Hur vi ska leva våra liv. Hur vi ska föda våra barn. Hur vi ska begrava våra föräldrar. Men tyvärr hittar jag mest ord för sällsynta blommor. Bohusmarrisp. Fjällummer. Fliksstånds. Och hjorttunga.
Folkrörelsen är en koreograferad dialog för skådespelarna Emelie Trossö och Benjamin Quigley. Stycket handlar om föräldraskap och död, om födelse, om kärleken från ett barn och om att minnas en hel del av Sveriges flora. Textens absurditet kombineras med motionsprogrammets igenkännbara rörelser, livets förutsättningar (födelse och död) hålls mjukt i handen genom fantasins ologiska och självklara sammanhang.
Genom Folkrörelsen vill Pinamackorna stå upp för det absurda. I rådande samhällsklimat ropas det ofta högt om ökat logiskt tänkande men vad händer med det som står utanför förnuftets begränsningar? Logik enkom kan inte förklara upplevelsen av ett föräldraskap. Eller det faktum att vi alla, en gång, ska dö. Det absurda i livet ger plats till att se saker ur andra vinklar, att skaka runt i begreppsvärlden och beskriva livet med nya ord. Vi behöver få bli förvånade, förundrade, förvirrade. Vi behöver få utmanas i vad det är vi får, när det vi har förväntat oss, uteblir.
Folkrörelsen är ett verk där tolkningsmöjligheterna kan vara fler än många, där upplevelsen är vidöppen för sin publik och där igenkännandet kan ligga i instinkt, känsla och humor.