Någon kan säga något som låter smart och jag tänker; att jaaaha, så är det ju. Så säger någon annan något annat smart, som ibland kan vara det rakt motsatta till det första, och jag tänker att; jaaaha, så är det ju. Jag kan finna mig själv i att hålla med om nästan allting.
Min moster, hon vägrar betala TV-licensen för hon tycker att det är alldeles för mycket sport på tv. Hon hatar ljudet av sport. Och jag tänker att; jaaaha det gör jag med. Å andra sidan, så kan jag hålla med busschauffören som sa: ”Jag har ett jämnt humör, jag är jämnt arg”. Precis som honom så avskyr jag också gnällspikar, glädjedödare och folk som åker snålskjuts, så därför betalar jag min TV-licens.
I fikarummet så pratas det politik, ja sådär över en kaffe och en bulle. Så säger någon att nu kan vi inte ta emot fler invandrare, vi måste ju hjälpa oss själva innan vi kan hjälpa någon annan. Och då kan jag tänka att; jaaaha, det låter ju rimligt. På flyget säger de ju samma sak: ”Ta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan”. Flygvärdinnorna står där i gången och demonstrerar och jag tänker alltid att; jaaaha, faller de där syrgasmaskerna ner, så är det väl liksom redan kört. Då är väl allt redan förlorat. Sedan brukar jag alltid bläddra vidare i den där Taxfree-katalogen för att tänka på något annat. Men ibland är det liksom svårt att skaka av sig det där. Man sitter i flygfåtöljen och drabbas av tankar på liv och död. Och man önskar att det är sant som det är sagt; att så länge det finns liv, så finns det hopp.
Det är inte alls lika vanligt att man får sådana slags tankar när man sitter i fikarummets soffa och tuggar på en bulle. Störtande flygplan och ond bråd död verkar vara så långt borta. Några syrgasmasker syns inte till. Det enda tecken på problematik är en arg lapp där det står; ”Din mamma jobbar inte här!!!” Och jag tänker att jaaaha; det är alltså samma logik - Diska din egen kopp, innan du hjälper någon annan.
Å ena sidan så blir jag alltid irriterat när jag ser sådana lappar. Det känns liksom så småaktigt. Å andra sidan tänker jag att; jaaaha, om vi nu inte har större problem än så - här i fikarummet, här i landet Sverige, så kanske det liksom inte är helt kört. Allting kanske inte är förlorat ännu? Kanske är det rimligt att våga tro, att vi inte bara behöver hjälpa oss själva. Liv eller död. Diskad kopp eller dålig stämning.
