När jag var 16 år visste jag allt. Jag visste att en stark kopp te är bättre än tjugo svaga. Jag visste att kärleken inte bara är ett kemiskt klister. Jag visste var jag stod politiskt, moraliskt och musikaliskt. Jag visste att det bästa som finns är nytvättade lakan, hundar, tidsfördriv och vardagshjältar.
En del av det som jag då ansåg mig veta har jag nu glömt. Jag minns bara att det var härligt att befinna sig i en sådan stark övertygelse om sakernas tillstånd, som om det fanns ett facit eller en plan.
Jag skulle vilja påstå att jag numera vet bättre, jag är inte längre allvetande (tack och lov). I själva verket så upplever jag att jag vet mindre och mindre ju äldre jag blir, vilket jag delvis tror hänger ihop med mina erfarenheter av att arbeta i kreativa processer.
En kreativ process kräver att du försätter dig i ett tillstånd av att inte veta. Att du ställer dig helt öppen inför det som pågår och att du allra helst försöker undvika att värdera om det som sker är bra eller dåligt. Du kan inte på förhand veta vad som kommer ut ur den kreativa
processen och du kan heller inte veta hur resultatet kommer att tas emot av en publik. Man kan aldrig veta vad som händer när man går upp på scenen.
processen och du kan heller inte veta hur resultatet kommer att tas emot av en publik. Man kan aldrig veta vad som händer när man går upp på scenen.
Det får mig osökt att tänka på Foo Fighters spelning i Göteborg för en månad sedan, en spelning som gått till historien eftersom bandets sångare Dave Grohl plötslig ramlade av
scenen och bröt benet. Det var högst oväntat. Än mer oväntat var att konserten inte tog slut där, för Dave bad att få komma tillbaka upp på scenen. Med hjälp av sjukvårdaren Johan som höll hans ankel i ett fixerat läge kunde konserten fortgå i väntan på att gipset skulle anlända till Ullevi. När det var dags att spela ”My Hero”, dedikerades den naturligtvis till sjukvårdaren och hjälten Johan.
scenen och bröt benet. Det var högst oväntat. Än mer oväntat var att konserten inte tog slut där, för Dave bad att få komma tillbaka upp på scenen. Med hjälp av sjukvårdaren Johan som höll hans ankel i ett fixerat läge kunde konserten fortgå i väntan på att gipset skulle anlända till Ullevi. När det var dags att spela ”My Hero”, dedikerades den naturligtvis till sjukvårdaren och hjälten Johan.
Att bryta benet är ju sällan en bra sak, men just där och då, med uppklippta jeans och med sina nya kryckor framstod Dave som en segrare, för alla visste att det här var den bästa spelningen på hela turnén.
Sammanfattningsvis, det enda jag med säkerhet vet när det kommer till kreativa processer,
scenframträdanden och livet generellt, är att det inte spelar någon roll på vilket sätt man förbereder sig. Man kan formulera en ram, man kan samla fakta och inspiration och på olika sätt försöka planera förloppet. Eller så kan man bara kasta sig ut och sätta igång, för att i efterhand se vart man har hamnat. Oavsett vilken startpunkt man väljer händer alltid något oväntat som gör att antingen processen, framträdandet eller livet ändrar riktning, och då gäller det att vara beredd på att följa med.
scenframträdanden och livet generellt, är att det inte spelar någon roll på vilket sätt man förbereder sig. Man kan formulera en ram, man kan samla fakta och inspiration och på olika sätt försöka planera förloppet. Eller så kan man bara kasta sig ut och sätta igång, för att i efterhand se vart man har hamnat. Oavsett vilken startpunkt man väljer händer alltid något oväntat som gör att antingen processen, framträdandet eller livet ändrar riktning, och då gäller det att vara beredd på att följa med.
Så till månadens kreativa utmaning - nästa gång du drabbas av det oväntade uppmuntrar vi dig att hantera det i samma anda som Dave Grohl. Vi tror inte att detta kräver varken brutna
ben eller ett fullsatt Ullevi för att fungera, men att det däremot är möjligt (och roligt!) att bli en sann vardagshjälte genom att resa sig upp och sjunga vidare!
ben eller ett fullsatt Ullevi för att fungera, men att det däremot är möjligt (och roligt!) att bli en sann vardagshjälte genom att resa sig upp och sjunga vidare!
Emelie, för Pinamackorna
