Return to site

Vandrande Stad

Utdrag

Anna Petrus

(Peter går upp till huset under det att han gradvis förvandlas till ett tennlejon, han lägger sig som en sfinx på trappan till Emmas hus.)

PETER: I ett vitt hus i Uppsala bor det en 93-årig kvinna vid namn Sonja. Sonja har skarp blick, skarpt huvud och ett varmt leende. För lite över 90 år sedan flyttande Sonja in i det här huset. Hon minns fortfarande den tunga porten, den stora trädgården, utsikten över havet från sina föräldrars sovrum på andra våningen. Sonjas pappa hette Harald och var läkare på Marinens sjukhus som låg här runt hörnet. Och Sonjas mamma var konstnär och skulptör med ateljé i Stockholm och hette Anna.

Känd för sina lejon i tenn.

Anna löpte inte medhårs med sin samtid. Hon gjorde uppror mot sin akademiska familj, hon var mamma till sina barn efter egna regler, hon satte arbetet före hemmet och Sonja beskriver henne som helt omöjlig och alldeles underbar.

ANNA: ”Ska du göra någonting galet, så gör någonting riktigt galet!”

PETER: Annas kollega Siri beskriver henne som ”Kraftfull, klok och stridbar. Särpräglad. En kvinnlig fribrytare. Hon ville leva öppet och djärvt.” Anna var inte rädd för att arbeta med tunga material så som sten och järn, trä och tenn, material som vid den tiden räknades som manliga.

ANNA: ”Så snart en kvinna gör ett arbete som är kraftfullt talas det om att hon har en manlig stil.”

Anna slår upp ett extravagant paraply och håller över sitt huvud.

PETER: För Karlskronas Hoglands Park ritade Anna en stor fontän, kallad Vindarnas Brunn, i vilken vindar från fyra riktningar riktar sina vattenstrålar mot fontänens mitt.

Vatten faller ned från fönstret och träffar Annas paraply – Rebecca häller.

Djärf och Originell, sade hennes samtid, Interessant och ståtlig … men trots det blev den aldrig uppförd.

Hur gjorde du, frågade Sonja sin mamma, när du gjorde uppror med och lämnade ditt borgliga föräldrahem, styrt av en despot till pappa?

ANNA: ”Enkelt, jag hoppade bara ut genom fönstret.”

PETER: Kanske är det av intresse för de dramatiskt och rebelliskt lagda att se till att bo på bottenvåningen.

(Emma kastar ut skor genom ett fönster och sedan hoppar hon själv ut. Hon tar skorna – tittar på publiken och säger – Här bor jag! Sedan springer hon bort mot Klockstapeln.)

Vi stannar utanför Bastion af Trolles Port.

Peter:

Vi står på en mycket speciell plats. Här har mången ung man blivit skolad till att försvara vårt Fädernesland. Bastion af Trolle med sitt högst intressanta val av dekorationer... Nåja! Äntligen så har vi kommit fram till den stunden då vi ska berätta ännu en historia om den vidunderliga kärleken! Det var fest i huset här (huset på andra sidan) och en av gästerna – vi kan kalla honom Mårten, var inte så van vid att imponera på tjejer. Han hade länge funderat kring saken – skulle han ta på sig en alltför liten T-shirt och visa sina spänniga muskler, skulle han spela svår och ointresserad eller skulle han citera Romeo och köra Shall i compare thee to a summer's day...

Han kände egentligen inte igen sig i något av dessa alternativen men så fick han plötsligt en genial idé. Han kom på hur han skulle visa sin manlighet och vinna hennes hjärta. GENOM ATT LÅSA IN SIG I EN GARDEROB och sitta där osedvanligt länge. Han klarade det i 4,5 h och när han kom ut och förväntade sig kärlek, sitt hjärtas dam lindat kring lillfingret suktandes efter honom och hans fantastiska uthållighet... fann han att tjejen i fråga inte alls ägde samma tålamod och hade hunnit gå hem.

Emelie:

Ida tyckte som barn att det var för tjejigt med gymnastik så hon valde att gå på handboll. Hon spelade i Flottans IF och hamnade därför på julläger på Bastion af Trolle. Det var ungefär 40 barn i ett annars öde logement, eftersom alla lumpare var hemma på julledighet. Det var en konstig stämning i de tomma lokalerna där Björn Rosenströms hit-låt Sockiplast spelades från någons medtagna bergsprängare.

Toner av Sockiplast medan vi går.