På fotografiet är jag 6 år. En kvinna följer linjerna i min hand med sina fingrar. Det kittlas. Vi står mitt i en lång stentrappa i Ronneby och jag ska bli spådd.
Hon heter Margareta och är min dramalärare och största idol. Hon omges av en tung orientalisk doft. Det kommer ljud nerifrån torget; människor som rör sig och pratar, bilar som kör förbi. Längst upp från trappans avsats kan man höra musik, kanske fiol. Alla ljud framstår som dämpade, för jag befinner mig i en bubbla, förtrollad av situationen och spänd på vad hon ska säga.
Pinamackorna håller just nu på med ett projekt som vi kallar för ”Inspirationsinjektionen” och det är vad det låter som - en injektion av inspiration i form av tre workshop-veckor tillsammans med tre scenkonstnärer. Vår första vecka leddes av kompositören Erik Dæhlin från Norge.
Han delade med sig av sina tankar kring inspiration, minnen och komposition i en slags essäistisk stil. Han växlade mellan att prata, visa bilder och spela upp musikstycken.
Han visade en bild på en palimpsest (en handskrift vars text skrapats och tvättats bort och ersatts med en ny) och berättade att den hade inspirerat honom till att börja tänka på komposition. Han pratade om när vardagen kom in i musiken och som referens visade han oss en film på youtube - Girl chewing gum av John Smith från 1976. Vi pratade om hur musik kan förändra upplevelsen av tid och rum och Erik sa att det är bevisat att man kör bil fortare om man samtidigt lyssnar på Valkyriaritten av Wagner.
Vi pratade om vad inspiration egentligen är och när den inträffar. När kände vi oss senast inspirerade - var vi mätta och belåtna eller var vi uttråkade och en aning melankoliska? Vi funderade över om det som inspirerar dig också kan inspirera andra och kom att tänka på en diktrad - det som är botten i dig är botten också i andra, ur Jag tror på den ensamma människan, av Gunnar Ekelöf.
Vi komponerade ett stycke musik för två fioler. Vi gick ut med varsin stol, satte oss på Stortorget och lyssnade till Karlskrona. Vi fick i uppgift att göra ett solo utifrån ett fotografi, vilket kunde knytas till ett tydligt eller otydligt minne, som kändes viktigt för oss.
Jag valde en bild från sommaren 1987, då jag skulle gå på UDG:s Spelet om Ronneby Blodbad. Jag minns att jag tyckte att det var en fantastisk föreställning. Jag kommer inte ihåg hur mitt liv blev förutspått, men kanske väcktes min teaterdröm just den kvällen.
När blev du senast inspirerad och av vad? Oktober månads kreativa utmaning ligger i att utforska vad som inspirerar dig och bli uppmärksam på när och hur det händer. Kan du försätta dig i ett tillstånd av inspiration? Eller är det något som inte låter sig fångas, något som nuddar dig för att sedan passera förbi?
