Barnen vid världens ände utspelar sig i Karlskrona med omnejd. Man kan till och med säga att Karlskrona utspelar sig i “Barnen vid världens ände”. I vår berättelse blir staden ett slags organism vars underjord med avlopp, gångar och skyddsrum blir till ådror och lungor och magsäck. En stad som skakar, mullrar och lever. I denna stadskropp dröjer sig även tidigare invånares drömmar och handlingar kvar och påverkar nutidens invånare.

 

Bakom kyrkan var jorden mörkare och mer kompakt. Det låg en amiral begraven där och han hade aldrig kunnat sluta ge order. Men jorden lät sig inte beordras och maskarna grävde sina gångar runt om hans grav istället för igenom. Jorden ovanför honom förblev torr och hård, vilket fick honom att vråla ännu ilsknare befallningar. Men ingen lydde, inte ens en humla som hade landat för att vila för ett ögonblick på hans gravsten. Istället suckade hon bara, putsade sina genomskinliga vingar och gav sig iväg igen, stigande högt förbi kyrkans gyllene kors och kastade en blick över hustaken mot havet.

 

I detta mystiska världsarv får vi följa de två barnen Hannes och Kamm. De är bästa vänner och delar en massa saker. De delar hur en våt yllevante känns i munnen när den glittrar av snö innan man biter i den i pulkabacken. De delar hur det luktar inne på biblioteket och hur det känns att följa efter någon till Barockträdgården medan det skymmer. De delar att klockan nere vid ingången till Marinbasen är tänd dag och natt, precis som klockan i Klockstapeln.

 

För det har Hannes sett från sitt fönster när han inte kan sova, vilket är ganska ofta numera. Han vet inte varför han inte kan sova, men det började när han inte längre fick träffa sin mormor och morfar. Sedan fortsatte det när de inte fick ha något kalas på hans 9-årsdag.

 

Kamm vet inte hur hon ska göra för att hjälpa sin vän, hon vet bara att hon måste. För att göra sin bäste vän glad, men också trött igen, tar hon med sig honom kors och tvärs i staden till alla deras favoritställen. Snart upptäcker de spår runt omkring i staden, små hoppfulla budskap i form av graffiti, flaskpost, planteringar och broderier. Spåren leder till en äldre dam som bor gömd inne i Konserthusteatern. Damen driver en motståndsrörelse mot staden, ett stilla uppror av hopp och leklust.

 

"Det är nu upproret börjar, det är nu jag måste vara snabb som en snokunge och ni lika kloka som två pensionerade pudlar", säger damen. "Åh, varför kan man inte få vara ung när man är gammal och gammal när man är ung?"

 

I skrivprocessen önskar vi träffa barn och unga och bearbeta texten tillsammans med dem. Vilka favoritplatser finns det egentligen i staden. Vart ska man gå om man vill vara för sig själva och tänka? Eller om man vill hitta på något kul? Finns det någon plats som verkar mer farlig än någon annan?

 

Vi vill också prata med dem om oro, då det är ett centralt tema i berättelsen om Barnen vid världens ände. Hur känns oro i kroppen? Vad kan man göra när man är orolig? Vi vill diskutera hur det kan kännas när oron följer efter en, vart man än går och hur svårt det kan vara att springa ifrån den. Vi vill skriva om hur man ibland kan skingra oron genom att göra saker, och ibland genom att inte göra någonting alls.