Hur skulle du beskriva dina erfarenheter som scenkonstnär? Vad har du lärt dig av att arbeta som frilansande scenkonstnär i Blekinge? På vilket sätt kan dina erfarenheter användas i andra sammanhang?
Nyligen fick jag dessa tre frågor och jag kunde märka att jag hade svårt att formulera mig där och då. Jag noterade att jag försökte svara på ett sätt som mötte de förväntningar man kan tänkas ha på någon som står på en scen. Trots att den tiden som jag faktiskt står på scenen är mycket kort i förhållande till den tid det tar att komma dit. Jag började fundera kring vad det innebär för mig att arbeta med scenkonst och vilka specifika färdigheter det ger mig. Vad är det jag gör och hur gör jag det? Hur skapas något utifrån ingenting?
Det börjar med en idé, eller nej, det startar med en vilja att göra något. En önskan att vara en del av en konstnärlig process, att träda in i ett rum som kräver ens fulla närvaro, huvud och hjärta. Pinamackorna bjuder in till sådana rum.
När vi väl har valt ut ett ämne för nästa föreställning börjar ett vändande och vridande och ett frågeställande. Parallellt brukar en mycket speciell känsla infinna sig hos mig, eller snarare en slags vetskap, att nu har vi börjat och det betyder att vi kommer att genomföra det här, på ett eller annat sätt.
När vi arbetar med Pinamackornas projekt strävar vi efter att välja uttrycksmedel utifrån det material vi har framför oss. Vi väljer arbetsmetod efter den tematik som intresserar oss. Vi är mycket noga med hur vi utvecklar projektets koncept. För oss bildar tematiken, arbetsmetoden och val av uttrycksmedel en slags rebus. En ekvation som måste lösas på ett sätt som känns logiskt, tydligt och med en viss finess och lekfullhet. Konceptet är den motor som ska hålla genom hela projekttiden och den bör vara lätt att kommunicera.
Mitt arbete som skådespelare och kreatör med Pinamackorna har lärt mig att det viktigaste för vårt arbete är närheten till publiken. Det är publikens input under våra processer som ger projekten dess säregenhet och det är för publiken vi presenterar våra projekt när de är färdiga. Detta är avgörande för både vilka metoder vi arbetar med och vilka platser vi väljer att presentera på. För platserna är också centrala - både det att arbeta i Blekinge som län och de platser vi har valt att spela på (såsom utomhus, på museer och scener).
Det pratas mycket om tillgänglighet och att tillgängliggöra - vår erfarenhet är att detta kräver mer än att något skapas och finns. Det behövs också en hand som visar vägen in, en vänlig röst som hälsar välkommen, ett möte mellan människor som skapar mening och ro. Det som vi regelbundet frågar oss är varför vi vill göra just det här projektet, på vilket sätt det är relevant - för oss, för våra medskapare, för våra medmänniskor? På vilket sätt är det meningsfullt för samhället? Hur kan vi förvalta den kunskap som skapas genom projektet? Att hela tiden ta ställning till dessa frågor hjälper till att förankra ett projekt och göra det meningsfullt för fler.
På ett mer grundläggande plan, bortom det som går att lära sig genom utbildningar och en lång rad projekt i ryggen, så ligger en konstnärlig nyfikenhet. Den är mer abstrakt. Svårare att namnge, men jag ska ändå försöka, trots en överhängande risk för att det kan låta banalt och platt. Jag är intresserad av människor och deras historier. Jag tycker alltid att verkligheten överträffar dikten, därför drar jag mig till det dokumentära. Jag gillar att arbeta med slumpen inom fasta ramverk. Jag kan till exempel bli intresserad av idén att skapa scenografi och rekvisita utifrån vad jag kan hitta på en bensinmack, en trädgårdsbutik eller i min mammas källare. När processen har kommit så långt att det finns ett sceniskt material; en text, en rörelse, en handling, en aktivitet, en situation, vill jag gärna experimentera med vad som står i förgrunden och vad som bildar bakgrund, vad som talar med och vad som talar emot och vad som utgör själva ramen.
Så hur kan då dessa erfarenheter och färdigheter användas i andra sammanhang? Det finns många svar, men jag skulle vilja säga att de gör sig bäst i de sammanhang där något ska skapas utifrån ingenting.
/Emelie Trossö