Anna Petrus
(Peter går upp till huset under det att han gradvis förvandlas till ett tennlejon, han lägger sig som en sfinx på trappan till Emmas hus.)
PETER: I ett vitt hus i Uppsala bor det en 93-årig kvinna vid namn Sonja. Sonja har skarp blick, skarpt huvud och ett varmt leende. För lite över 90 år sedan flyttande Sonja in i det här huset. Hon minns fortfarande den tunga porten, den stora trädgården, utsikten över havet från sina föräldrars sovrum på andra våningen. Sonjas pappa hette Harald och var läkare på Marinens sjukhus som låg här runt hörnet. Och Sonjas mamma var konstnär och skulptör med ateljé i Stockholm och hette Anna.
Känd för sina lejon i tenn.
Anna löpte inte medhårs med sin samtid. Hon gjorde uppror mot sin akademiska familj, hon var mamma till sina barn efter egna regler, hon satte arbetet före hemmet och Sonja beskriver henne som helt omöjlig och alldeles underbar.
ANNA: ”Ska du göra någonting galet, så gör någonting riktigt galet!”
PETER: Annas kollega Siri beskriver henne som ”Kraftfull, klok och stridbar. Särpräglad. En kvinnlig fribrytare. Hon ville leva öppet och djärvt.” Anna var inte rädd för att arbeta med tunga material så som sten och järn, trä och tenn, material som vid den tiden räknades som manliga.
ANNA: ”Så snart en kvinna gör ett arbete som är kraftfullt talas det om att hon har en manlig stil.”
(Anna slår upp ett extravagant paraply och håller över sitt huvud.)
PETER: För Karlskronas Hoglands Park ritade Anna en stor fontän, kallad Vindarnas Brunn, i vilken vindar från fyra riktningar riktar sina vattenstrålar mot fontänens mitt.
(Vatten faller ned från fönstret och träffar Annas paraply – Rebecca häller.)
Djärf och Originell, sade hennes samtid, Interessant och ståtlig … men trots det blev den aldrig uppförd.
Hur gjorde du, frågade Sonja sin mamma, när du gjorde uppror med och lämnade ditt borgliga föräldrahem, styrt av en despot till pappa?
ANNA: ”Enkelt, jag hoppade bara ut genom fönstret.”
PETER: Kanske är det av intresse för de dramatiskt och rebelliskt lagda att se till att bo på bottenvåningen.
(Emma kastar ut skor genom ett fönster och sedan hoppar hon själv ut. Hon tar skorna – tittar på publiken och säger – Här bor jag! Sedan springer hon bort mot Klockstapeln.)
